Professorn som är lyckligast efter ett långpass i ambulansen

Ibland är det tillfälligheter som avgör ett helt liv. Som ung göteborgare jobbade Christer Axelsson i affär, när en kompis tipsade honom om att söka en utbildning till brandman. 1982 släckte räddningstjänsten inte bara bränder. De hade även hand om ambulanstjänsten, och varannan vecka tjänstgjorde han som ambulanssjukvårdare.

– Som ambulansförare hade vi mer uppdrag och jag tyckte om patientkontakten. Det kändes tydligt att jag gjorde skillnad, och jag kände att jag ville ha mer kunskap.

Redan tidigt 90-tal fick Christer Axelsson möjlighet att vara med i en studie om patienter med bröstsmärtor, där man testade en behandling mot akut hjärtinfarkt.

– Det var en tid då jag lärde mig jättemycket. Volvo sponsrade oss med en bil, och så fort vi fick ett larm om bröstsmärta, så skyndade jag mig iväg tillsammans med en läkare och ambulans.

Har alltid jobbat kliniskt

Karriärbytet blev ett faktum och fler utbildningar följde under 90-talet. Först till sjuksköterska, 1994, och senare även anestesisjuksköterska, 1998.

2010 disputerade Christer Axelsson vid Göteborgs universitet. Hans avhandling var den första inom prehospitalakutsjukvård i Sverige skriven av en sjuksköterska, och den berörde mekaniska bröstkompressioner vid hjärtstopp som sker utanför sjukhus.

Året därpå började han undervisa och forska vid Högskolan i Borås. Under hela sitt yrkesliv har han fortsatt att jobba kliniskt, något han ser som fullständigt nödvändigt i sitt arbete.

– Det är 40 år sedan jag för första gången satte mig i en ambulans och jag har aldrig haft något uppehåll. Jag är fortfarande som lyckligast när jag går av ett långpass, säger Christer Axelsson och ler så det hörs genom telefonen. 

– Att jobba kliniskt har betytt väldigt mycket, till exempel för hur vi har utvecklat våra utbildningar. När jag jobbar så mycket som jag gör som ambulanssjuksköterska eller med bedömningsbilen, får jag möjlighet att testa vad som är kliniskt möjligt att göra ute på fältet. Du kan lasta på en massa utrustning i en bil, men det måste fungera i praktiken också, på gatan eller hemma hos en patient, säger Christer Axelsson.

Utvecklingen går mot att ambulanspersonal gör allt mer avancerade bedömningar av patientens tillstånd. Det handlar både om att använda teknik och sina sinnen.

– Vi lär våra studenter en väldigt avancerad bedömning som de kan använda och sätta samman med patientens symptom. De måste kunna komma till sjukhuset med tre olika diagnoser, annars är det lätt att låsa sig vid en diagnos.

Sedan 1982 har den prehospitala akutsjukvården utvecklats enormt. Den största förändringen kom 2005, då Socialstyrelsen ställde krav på minst en sjuksköterska i varje ambulans.

Christer Axelsson ingår i centrumbildningen PreHospen, där kollegorna tillsammans fokuserar på olika prehospitala sjukdomstillstånd. Det handlar om hjärtstoppsbehandling, patientsäkerhet, akuta bedömningar, triagering samt olika prehospitala tillstånds epidemiologi.

Vid sidan av professuren vid Högskolan av Borås har Christer Axelsson även en prehospital professur inom Västra Götaland. I samarbete med SU Ambulans, PICTA, SU Röntgen, SU IT och Fuji, arbetar han med ett mobilt röntgenprojekt, där syftet är digital överföring av medicinsk data till högre medicinsk kompetens, för att underlätta omhändertagandet vid vård av personer i hemmet.

Sökte efter skadade i rasmassorna

Christer Axelsson återkommer flera gånger till hur viktigt och värdefullt det är och har varit för honom, att möta patienter. Vid sidan av sina vanliga uppdrag har han även gjort en del lite mer ovanliga. Tidigt under coronapandemin testade han sjukhuspersonal på löpande band, och när vaccineringen av sjukhuspersonal väl kom igång var han och kollegorna snabba på bollen. Cirka 3000 doser har Christer Axelsson delat ut.

Han minns också några speciella utlandsuppdrag. Som möjligheten att åka bedömningsbil i Lissabon, och ambulans i Jerusalem och Katalonien. I slutet av 90-talet åkte han till Turkiet för att hjälpa till vid en jordbävningskatastrof. Tillsammans med grupper som sökte med hundar, letade de efter människor i ruinerna. 

Hur påverkar det dig att vara med om hemska händelser?

– När det hemska har hänt så känns det bra att vara där och göra mitt jobb. När du har en professionell inställning så känner du att du hjälper till. Det finns en handlingsberedskap, du har en strategi och du vet vad du ska göra. För mig tar det över i situationen. Man blir inte kall och hård, och det är inte så att man vänjer sig vid att se hemska saker, utan du har en professionalitet och en medmänsklighet. Efteråt så pratar jag helst med arbetskamraterna om det som har hänt, då stöttar vi varandra som kollegor.

Det har runnit mycket vatten under bron sedan tiden som brandman, men den hårda träningen har han fortsatt med sedan dess. 66-årige Christer Axelsson börjar de flesta dagar med 1,5 timme i gymmet och han cyklar året om. De dagar han jobbar i Göteborg blir det 2 mil enkel väg från hemmet i Torslanda till arbetet vid Gullbergs vass.  

Som professor ser han fram emot att kunna styra forskningen lite mer och gärna med en variation av olika metoder. Hur länge han fortsätter jobba? Det beror på.

– Planen är att jobba ett par år till, sen får jag se – om det dyker upp något kul.

Läs mer

Christer Axelssons forskarprofil
Centrumbildningen PreHospen