Professor med fokus på existentiella frågor i vårdande sammanhang

Hennes kliniska erfarenhet som sjuksköterska och specialistsjuksköterska inom akutsjukvård och intensivvård har ofta inneburit möten med människor i svåra och utsatta situationer där frågor väcks i relation till tillvarons mening och människans utsatthet.

– Jag har mött människor i alla åldrar som inte sällan har varit eller är mitt uppe i en svår händelse. Med åren är det mötet med människan som fått träda fram som betydelsefullt och min drivkraft är att fördjupa och utveckla kunskap om människans existentiella villkor i vårdande sammanhang, säger Elisabeth Lindberg.

Hon avlade sjuksköterskeexamen 1990 vid Sophiahemmets högskola i Stockholm, och blev specialistsjuksköterska med inriktning mot intensivvård 1995 vid Uppsala universitet. Sjuksköterskeutbildningen var då en tvåårig utbildning som inte gav kandidatexamen. Den akademiska banan var något som växte fram efterhand.

– På den tiden var forskning ingenting jag tänkte på som sjuksköterska. Men jag har alltid velat gå vidare i det jag gör och utvecklas, utan att egentligen tänka på det som en karriärväg. Jag intresserade mig för undervisning, så jag läste vidare på det som då hette vårdlärarprogrammet, berättar Elisabeth.

Efter några år inom intensivvården i Norrtälje flyttade hon med familjen till Mölndal och jobbade på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Då dök det upp en tjänst som universitetsadjunkt på Högskolan i Borås och hon tog chansen att få undervisa. Forskarkarriären började när hon antogs som doktorand i ett projekt med fokus på vård av äldre. Detta var innan det fanns en forskarutbildning inom vårdvetenskap på Högskolan i Borås så hon doktorerade 2014 vid Linnéuniversitetet.

En helhetssyn på människan

Elisabeth Lindberg verkar inom en vårdvetenskaplig forskningstradition där människans hälsa inte bara kan förstås utifrån biologin, utan också utifrån ett existentiellt perspektiv. Det innebär att ha en helhetssyn på människan och en förståelse för det sammanhang och den livssituation som patienten befinner sig i. Varje patient har sin unika upplevelse av hälsa och sjukdom, vilket ställer krav på vårdarens förmåga att vara öppen och följsam inför det patienten berättar.

Vårdvetenskapen ger sjuksköterskan tillgång till ett språk och begrepp som bidrar till att möta patientens behov och utveckla vårdandet.

– Patientperspektivet i vårdvetenskaplig mening handlar om att förstå och förhålla sig till att varje patient är unik, och för att ge god vård behöver vårdaren utgå från patientens berättelse. Det behöver inte vara en verbal berättelse, utan kan vara en kroppslig berättelse eller en berättelse som närstående delger. Vårdarens generella kunskaper tillsammans med patientens berättelse är grunden i vårdandet, förklarar Elisabeth.

Metoder som utvecklar förmågan att lyssna till patienten

Elisabeths forskning har bland annat bidragit med kunskap om betydelsen av delaktighet för äldre personer som vårdas på sjukhus, hur unga vuxnas existentiella oro behöver uppmärksammas och betydelsen av ett patientnära ledarskap i kommunens hemsjukvård. Hennes forskning utgår från tre områden som är nära sammanflätade: Existentiella frågor i vårdande sammanhang, metodutveckling på livsvärldsteoretisk grund och sammanflätning av vårdande och lärande. Hon förklarar hur områdena hör ihop:

– Existentiella frågor uppstår naturligt i vårdande sammanhang. Det är något som händer när vi blir sjuka eller är i sårbara situationer. Vårdpersonalen behöver hitta sätt att möta dessa frågor. Även om det kanske inte finns svar så behöver det finnas utrymme för reflektion och lyssnande. Blivande sjuksköterskor behöver få med sig ett reflekterande förhållningssätt ut i arbetslivet.

Det kan handla om att ta hjälp av patientberättelser i undervisningen för att öva på förmågan att möta patienter och närstående i varierande situationer. Ett exempel är när blivande intensivvårdssjuksköterskor tränar på kommunikation med patienter och anhöriga i samband med vård i livets slutskede.

– I undervisningen handlar det om att arbeta med reflektion och att på olika sätt levandegöra den vårdvetenskapliga teorin. Det kan exempelvis ske i olika scenarier där studenterna får öva på svåra samtal och situationer och som sedan åtföljs av reflektion. Genom reflektion kan studenternas förståelse för patienten och anhörigas situation utvecklas med hjälp av teoretisk kunskap, säger Elisabeth.

– För att utveckla vårdandet behövs forskning som kan fördjupa förståelsen för människors erfarenheter. Det är här som metodutvecklingen kommer in. Forskningsintervjun såväl som analysen av intervjuerna kräver kunskaper och färdigheter som hela tiden behöver utvecklas, fortsätter hon.

Sjuksköterskans kompetens central i framtidens vård

Sjuksköterskan har en central roll att spela när det handlar om att värna om patientperspektivet, menar Elisabeth. Sjuksköterskans roll är att leda vårdandet, om möjligt tillsammans med patienten, vilket också innebär att stå upp för patientens delaktighet och egen röst.

– Genom att sjuksköterskeutbildningen har akademiserats har professionen utvecklats och blivit mer självständig. Det finns en teoretisk grund att falla tillbaka på i mötet med patienten. Vårdvetenskapen ger sjuksköterskan tillgång till ett språk och begrepp som bidrar till att möta patientens behov och utveckla vårdandet. Detta blir kanske tydligast i det vardagliga mötet med patienten, säger Elisabeth.

En utmaning är att kunskapen kan vara svår att implementera i den verksamhet som sedan möter sjuksköterskorna.

– Vi har i dag en bättre sjuksköterskeutbildning än tidigare och våra studenter är bättre rustade, men sjuksköterskor möts av en hårt pressad verksamhet i vilken patientperspektivet inte alltid är tydligt. Men jag är förhoppningsfull och tror att sjuksköterskans kompetens kommer att vara central i framtidens vård, avslutar Elisabeth.

Installationsföreläsning

Elisabeth Lindberg ger en öppen installationsföreläsning med titeln Tid för vårdande möten, den 4 maj kl. 09:00–10:00 på Högskolan i Borås.

Praktisk information om föreläsningen