Svårt att upptäcka sepsis – ny avhandling om ambulanssjukvårdens bedömningar

Den allvarliga sjukdomen kan vara svår att upptäcka i tid och för många som insjuknat i sepsis spelar ambulanssjukvården en avgörande roll i det tidiga skedet av sjukdomen.

– De första sex timmarna efter insjuknandet är särskilt viktiga. När väl ambulanspersonalen identifierat patienter med sepsis får de antibiotika tidigare vilket innebär att risken minskar för komplikationer eller att patienten avlider. Cirka hälften av de som kommer till akutmottagningen på grund av sepsis har kommit in med ambulans. Ambulanspersonalen har alltså en betydande roll att spela, säger Agnes Olander, författare till avhandlingen och nydisputerad inom området Människan i vården.

I avhandlingen När livet plötsligt tar en ny vändning: Att förstå, hantera och identifiera allvaret vid insjuknandet i sepsis har hon gjort två kvalitativa intervjustudier, dels med patienter och närstående om deras erfarenheter av sjukdomsförloppet, dels med ambulanspersonal för att ta reda på vad som får dem att misstänka sepsis och hur de gör bedömningar.

Avhandlingen består också av två kvantitativa studier som undersöker vilka dokumenterade symtom, vitalparametrar (kroppstemperatur, andningsfrekvens, syresättning, puls och blodtryck) och resultat från blodprover som påvisas i ambulanssjukvården.

Mångtydiga symptom

Den ena kvantitativa studien utgår från journaler för att se vilka kännetecken på sepsis som ambulanspersonalen angett. Resultaten visar att de vanligaste symtomen på sepsis var andningssvårigheter, förändringar mentalt och muskelsvaghet. De vanligaste tecknen var låg syresättning, förhöjd andningsfrekvens, förhöjd puls, ett lägre blodtryck, samt att kroppstemperaturen både kan vara förhöjd och låg. Studien jämför sedan patienter med allvarlig, respektive mindre allvarlig, sepsis. Resultaten visar att patienter med allvarlig sepsis oftare hade påverkad andning, förändrad mental status, sämre syresättning, förhöjt plasmaglukos och att kroppstemperaturen var lite lägre eller helt normal.

Den andra kvantitativa studien jämför patienter som fått diagnosen sepsis med de som inte fått det och undersöker främst biomarkörer (ämnen som indikerar en förändring i kroppen), plasmaglukos och serumlaktat, för att se om ett förändrat mätvärde kunde identifiera patienter med sepsis i ambulanssjukvården. Men där kunde varken plasmaglukos eller serumlaktat identifiera sepsis.

Symptomen är alltså mångtydiga och det finns inga enskilda och tydliga tecken som i sig räcker för att fastställa sjukdomen.

En förrädisk sjukdom

Sepsis uppkommer som en följd av att immunförsvaret överreagerar mot en infektion och vanliga anledningar till att drabbas av sepsis är att man haft lunginflammation eller urinvägsinfektion. I intervjustudien med patienterna framkommer det att symptomen ofta är diffusa vid insjuknandet.

– Patienterna beskriver ofta sjukdomsförloppet som smygande och att det är svårt att förstå att de är allvarligt sjuka. Många avvaktar med att söka vård. De upplever någon form av sjukdomskänsla men symtomen relateras ofta till en början till en annan sjukdom. Det kan till exempel kännas som magsjuka eller ryggont som de tror ska gå över, men som aldrig riktigt gör det, utan det blir bara värre. När tillståndet förvärras och symptomen blir påtagliga förstår de allvaret och att de behöver söka vård. Men i det läget kan de bli förändrade mentalt och inte vara sig själva. När det gått så långt är det inte ovanligt att det är anhöriga som kontaktar vården, berättar Agnes Olander.

Ambulanspersonalens helhetsbild är viktig för bedömning

Endast runt 36 procent av de som insjuknat i sepsis inom ambulanssjukvården identifieras. I intervjuerna med ambulanspersonalen framkommer det att de ofta upplever att det är en stor utmaning att bedöma och identifiera sepsis.

– Det finns riktlinjer för bedömning av sepsis men de är inte tillräckligt träffsäkra och är ofta baserade på vitalparametrar , till exempel kroppstemperatur. Men hos sepsispatienter är dessa parametrar inte alltid så avvikande, förklarar Agnes Olander.

Avhandlingen visar att ambulanspersonalen därför behöver skaffa sig en helhetsbild av hela sjukdomsförloppet för att kunna göra rätt bedömning. De behöver lyssna på patientens och de närståendes berättelser om hur sjukdomsförloppet förändrats. De behöver förstå att symtom och tecken kan vara mångtydiga och indikera på andra sjukdomstillstånd. De kan även observera miljön runt patienten för att hitta tecken som kan tyda på en längre tids svår sjukdom, såsom skarp urindoft, öppnade läkemedelsförpackningar med febernedsättande läkemedel eller en ostädad bostad. Ambulanspersonalens tidigare erfarenhet spelar stor roll och behöver vägas in i den sammantagna bedömningen. Slutligen är samtalet med kollegor och annan sjukvårdspersonal viktigt för att få stöd i misstanken om att det rör sig om sepsis. Alla dessa delar behöver läggas samman till en helhetsbild ihop med vitalparametrar och biomarkörer.

– Jag hoppas att avhandlingen kan bidra till att vi får en ökad förståelse för sjukdomsförloppet och hur insjuknandet i sepsis går till, men också en ökad kunskap om ambulanspersonalens bedömningar. Förhoppningsvis kan det leda till att sepsispatienter identifieras tidigare, säger Agnes Olander.

Hur upplever du tiden som doktorand vid Högskolan i Borås?

– Jag har trivts jättebra både med mina handledare och med mina kollegor, även om det varit ett krävande arbete att doktorera. Vi har en bra forskarutbildning och en fin sammanhållning i doktorandgruppen.

Vad är nästa steg för dig?

– Jag har fått en tjänst på Högskolan Kristianstad och jag kommer att jobba lite som timanställd på Högskolan i Borås. Sedan kommer jag fortsätta att vara delaktig i PreHospen – Centrum för prehospital forskning vid Högskolan i Borås, säger Agnes Olander.

Vad skulle du vilja fortsätta att forska om?

– En studie jag skulle vilja göra i framtiden är att titta på hur patienterna upplever ambulanspersonalens bemötande och deras bedömningar vid insjuknandet i sepsis. Patienterna som jag intervjuade i min avhandling gav en ganska blandad bild av sin upplevelse. Vissa var väldigt positiva och tyckte att det fungerade väl, andra uppgav att de hade fått anstränga sig för att övertyga ambulanspersonalen om att de var så pass sjuka som de var, avslutar hon.

Läs mer

Forskningsområdet Människan i vården