Barnen vet bäst: Ny avhandling om betydelsen av att möta barns rädsla och smärta vid nålstick

Ida Kleye har i sitt avhandlingsarbete intervjuat barn i åldrarna 4 till 12 år om deras erfarenheter av nålprocedurer och vilka strategier de använder för att hantera dem. Hon har studerat vad som händer när barnets perspektiv och önskemål ges större utrymme och vilka effekter detta får för barnets upplevelser av rädsla och smärta, samt kommunikationen mellan barnet och sjuksköterskan. Ida Kleye har även utvecklat interventionen iCanChoose (iCC), som i en studie med 26 barn visat goda resultat i jämförelse med sjukvårdens standardmetod.

En nålprocedur innebär att huden punkteras av en nål för att kunna ställa diagnos eller genomföra undersökning och behandling. Nålprocedurer är vanligt förekommande inom hälso- och sjukvården i form av till exempel vaccination, kapillärprovtagning, venprovtagning, insättning av perifer venkateter och bedövning inom tandvården.

Barn har många egna strategier

– Även om nålprocedurer inom barnsjukvården är ganska väl studerat rapporterar barn fortfarande att nålprocedurer är en stor källa till upplevd rädsla och smärta. En vanlig metod för att lindra rädsla och smärta är att sjukvårdspersonalen försöker distrahera barnen, men alla barn vill inte bli distraherade. Många barn vill känna kontroll över situationen och genom att tvinga dessa barn att distraheras kan distraktionen få motsatt effekt. Det riskerar att istället öka barnets rädsla och smärta i samband med nålproceduren. I avhandlingen undersöker jag hur vi kan tillämpa en mer individanpassad vård som utgår från barnets perspektiv, säger Ida Kleye.

Intervjuerna gjordes med barn i åldrarna 4–12 år vid tre pediatriska kliniker i södra Sverige. Resultaten visade att barnen hade många olika egna strategier och var väl medvetna om vad de gjorde för att hantera rädsla och smärta i samband med nålprocedurer.

– En del barn gick in sig själva och styrde sina tankar på olika sätt. Andra ville krama sitt gosedjur, trycka något väldigt hårt eller skrika rakt ut. Utifrån barnens berättelser blev det tydligt att det inte finns någon given modell för vilket stöd de behöver i samband med nålprocedurer, eftersom det kan skilja sig beroende på typ av procedur, hur miljön ser ut och hur barnet mår just där och då. Men barnen angav att stödet från omgivningen var avgörande för att de skulle kunna använda sina egna strategier, förklarar Ida Kleye.

Obehagliga känslor uttrycks främst genom icke-verbal kommunikation

För att ta reda på hur barnen uttryckte rädsla och smärta och hur vårdpersonalen bemötte det barnen kommunicerat, gjordes en studie med hjälp av videoinspelningar. I studien ingick 26 barn i åldrarna 6 till 12 år som genomgick en nålprocedur inför operation. Barnens känslomässiga uttryck och sjuksköterskans svar på dessa uttryck analyserades med hjälp av ett särskilt observationsschema för analys av sekvenser av obehagliga emotioner (Verona Coding Definitions of Emotional Sequences).

– Resultaten visade att barnen till största delen uttryckte sig genom olika former av icke-verbala uttryck. Sjuksköterskornas kommunikation var främst fokuserad på att förbereda och informera om de olika praktiska momenten, men mindre uppmärksam på barnens emotionella uttryck, säger Ida Kleye.

Mindre rädsla och smärta när barnen valde strategi

Med utgångspunkt från resultaten i intervjustudien och tidigare forskning utvecklade Ida Kleye interventionen iCanChoose (iCC) där barnen kunde välja mellan olika strategier. Valmöjligheterna presenterades i form av en översiktsbild som visade nio cirklar med olika strategier. En av cirklarna var tom så att barnen skulle ges möjligheten att välja en helt egen strategi. Innan nålproceduren fick barnen titta på översiktsbilden och välja strategier som sedan sjuksköterskan informerades om. Barnen kunde ändra sig, byta strategi eller använda flera strategier samtidigt under pågående nålprocedur.

Barnen fick själva skatta sin rädsla och smärta före och efter nålproceduren med hjälp av numeriska skalor och ansiktsskalor. Utöver det gjordes beteendeobservationer med hjälp av verktyget Procedure Behavior Check List (PBCL), där åtta olika beteenden används för att utvärdera oro, rädsla och smärta. Dessutom mättes barnens hjärtfrekvens och antalet stick som behövdes för att infarten (en form av slang) skulle sitta på rätt plats. Slutligen fick barnen frågan om de kunde tänka sig att genomgå nålproceduren på samma sätt igen om det behövdes. Barn som erhöll standardvård med tillägg av interventionen iCC jämfördes sedan med barn i en kontrollgrupp som endast erhöll standardvård. I standardvård ingick åldersanpassad förberedelse och hudbedövning inför nålproceduren.

– Resultaten från beteendeobservationen visade att barnen i kontrollgruppen uttryckte mer rädsla och smärta än de som använde interventionen. Däremot visade barnens självskattning ingen signifikant skillnad. Tidsåtgången för nålproceduren halverades för barnen i interventionsgruppen. Dessutom angav fler barn i interventionsgruppen att de skulle kunna tänka sig att i framtiden genomgå en nålprocedur på samma sätt igen om det skulle behövas, berättar Ida Kleye.

Sjuksköterskornas kommunikation blev mer bekräftande

I en sista studie gjordes en kommunikativ utvärdering av att använda interventionen, även den här gången med hjälp av videoobservationer. Resultaten visade att när interventionen användes, ändrades sjuksköterskornas kommunikation mot mer bekräftelse av barnens känslor jämfört med när interventionen inte användes. Barnen fortsatte att främst kommunicera icke-verbalt i båda grupper.

– Studien visar att när barnets perspektiv ges större utrymme leder det till att barnet och sjuksköterskan närmar sig varandra mot ett gemensamt mål, att genomföra nålproceduren på ett bra sätt. När sjuksköterskor i sin kommunikation bekräftar barnets perspektiv och obehagliga emotioner har de även möjligheten att lindra barns rädsla och smärta i samband med nålprocedur, säger Ida Kleye.

Mer kunskap om stödjande kommunikation behövs

– Min förhoppning är att den här kunskapen ska leda till att barn blir mer delaktiga i sin egen vård genom att de själva får påverka och välja hur den ska utformas. Jag hoppas att sjuksköterskor får en ökad kunskap om hur de kommunicerar med barnet så att de kan använda en mer stödjande kommunikation, där sjuksköterskan är uppmärksam på barnets uttryck och hur barnet involveras, säger hon och fortsätter:

– Varje möte i vården med barn är viktigt då det skapar erfarenheter som barnen bär med sig, inte minst vid nålprocedurer som vi vet orsakar barn rädsla och smärta. Goda erfarenheter som barn påverkar även mötet med vården och nålprocedurer som vuxen senare i livet.

I framtiden hoppas Ida Kleye på att kunna utvärdera interventionen i större skala och inom olika vårdkontexter. Vidare önskar hon fortsätta att studera kommunikationens betydelse när barn upplever obehagliga känslor vid vård och behandling.

Ida Kleye disputerade 17 november med avhandlingen Barncentrerad vård vid nålprocedurer: Betydelsen av att möta barns rädsla och smärta

Mer forskning inom området Människan i vården