Hon är en pionjär inom prehospital akutsjukvård

Birgitta Wireklint Sundström, professor emerita, var en av grundarna till PreHospen och dess föreståndare fram till 2017. Hon berättar hur det kom sig att PreHospen startade och hur utbildningen och forskningen inom den prehospitala akutsjukvården har utvecklats sedan dess.

Kanske var det redan i slutet på 1970-talet när anestesisjuksköterskan Birgitta Wireklint Sundström satt i ambulansflyget mellan Umeå och Uppsala, som det första fröet till PreHospen såddes. Hon drabbades av en insikt om hur ensamt och ansvarsfyllt hennes arbete var. Hur kom det sig egentligen att det inte fanns någon specialistkompetens inom ambulanssjukvården?

Birgitta Wireklint Sundström växte upp på en bondgård i Småland och visste redan som liten att hon ville bli sjuksköterska. Hon gick sjuksköterskeutbildningen i Malmö, där hon träffade en väninna som insisterade på att de måste åka iväg och se mer av Sverige. Sagt och gjort, de reste så långt bort de kunde och hamnade i Umeå där Birgitta utbildade sig till anestesisjuksköterska.

Anlitades vid transporter

Det var i Umeå som hon först kom i kontakt med ambulanssjukvården, eftersom hon anlitades när patienter skulle transporteras med ambulansflyget från Umeå till Uppsala.

– På den tiden var det anestesi- och intensivvårdssjuksköterskor som jobbade inom ambulanssjukvården när det behövdes specialistkompetens. I ambulansflyget behövdes det någon som kunde hantera ventilator och som kunde intubera patienterna, berättar hon.

Efter tiden i Umeå flyttade Birgitta och hennes man till Borås där hon började jobba som anestesisjuksköterska på Södra Älvsborgs sjukhus, SÄS. Men efter ett tag kände hon att hon ville utvecklas vidare. Det fanns inte så många specialistsjuksköterskeutbildningar på den tiden och det fanns inte heller sjuksköterskor som forskade. Därför valde hon att utbilda sig till vårdlärare och började undervisa på det som då hette Älvsborgs södra vårdskola.

Sveriges första utbildning för ambulanssjuksköterskor växer fram

– Vi jobbade vägg i vägg med utbildningen för ambulanssjukvårdare. De behövde någon som kunde undervisa i intubering, så jag gick in och hjälpte till där. Ambulanssjukvårdarna fick göra avancerade saker på den tiden, till exempel att intubera och administrera läkemedel. Det var då jag på allvar tänkte att det saknades en specialistsjuksköterskeutbildning för ambulanssjukvård, berättar hon.

Birgitta och hennes kollegor Björn-Ove Suserud och Anders Jonsson bestämde sig för att börja vidareutbilda sjuksköterskor inom ambulanssjukvård. De började försiktigt 1995–96 med en utbildning på enbart 10 poäng och förkunskapskravet var tidigare utbildning inom anestesi- eller intensivvård.

– Detta var något helt nytt i Sverige. Vi var ett slags entreprenörer som drog igång en vidareutbildning innan någon egentligen frågade efter den, säger Birgitta.

Ungefär samtidigt började flera landsting utreda frågan om kompetensbehov inom ambulanssjukvården, eftersom det inte längre skulle bli möjligt för ambulanssjukvårdare att administrera läkemedel.

– Det var legitimerade sjuksköterskor som efterfrågades, inte vidareutbildade. Men det var bara vi bland lärosäten i Västra Götalandsregionen som hade erfarenhet av en kortare vidareutbildning inom ambulanssjukvård för sjuksköterskor. Det var ett väldigt starkt argument som ledde till att vi fick starta en reguljär vidareutbildning som senare blev specialistsjuksköterskeutbildningen, fortsätter hon.

Det ledde vidare till att de fick i uppdrag från Västra Götalandsregionen att utveckla ett regionalt kunskaps- och kompetenscentrum inom prehospital akutsjukvård. Verksamheten skulle omfatta forskning, utveckling, kunskapsspridning samt de två utbildningarna Högskolekurs för ambulanssjukvårdare (26 hp) och Ambulanssjuksköterskeutbildning (40 hp, idag 60 hp). Vid årsskiftet 1998–99 gick organisationen av Vårdgymnasiet över till Borås Stad och Vårdhögskolan till Högskolan i Borås. Så kom det sig att det nya kunskapscentret PreHospen hamnade vid Högskolan i Borås och utvecklades hand i hand med utbildningen.

Ett kontroversiellt uppdrag

– Vårt uppdrag var dels att utbilda ambulanssjuksköterskor, dels se till att den stora gruppen ambulanssjukvårdare skulle bli högskolebehöriga, så att de kunde söka till sjuksköterskeutbildningen. Vi startade ambulanssjuksköterskeutbildningen 1997 och högskolekursen för ambulanssjukvårdare 1998, den senare gick att tillgodoräkna när man sökte till sjuksköterskeutbildningen, förklarar Birgitta.

Från och med oktober 2005 infördes krav på sjuksköterskelegitimation för att administrera läkemedel inom ambulanssjukvården. Fram till dess behövde det stora kollektivet ambulanssjukvårdare kompetenshöjas.

– Ambulanssjukvårdarna var en yrkeskår med långtgående befogenheter. Därför var det kontroversiellt att en så stark yrkeskår skulle förlora en så viktig uppgift som att ge läkemedel och beslutet möttes av stort motstånd. Socialstyrelsens representant fick till och med sin bil nedklottrad vid ett besök på Vårdhögskolan, berättar Birgitta och tillägger:

– I dag jobbar ambulanssjukvårdare och sjuksköterskor bra ihop inom ambulanssjukvården och kompletterar varandra. Antalet sjuksköterskor räcker inte till och det behövs fortfarande ambulanssjukvårdare.

Från transportorganisation till avancerad bedömning och beslut om rätt vårdnivå

Under Birgittas yrkesliv har ambulanssjukvården genomgått stora förändringar och är idag mycket mer än en transportorganisation med fokus på livsuppehållande uppgifter.

– Ambulanssjukvården ska inte bara transportera från hämtplats till en vårdenhet, utan måste först utföra en avancerad bedömning för att kunna ta beslut om rätt vårdnivå, det vill säga avgöra om patienten ska stanna kvar hemma, åka till vårdcentral eller till sjukhus, berättar Birgitta.

I dag sker en omställning inom vården som innebär att mer vård ska utföras utanför sjukhus och närmare patienten, vilket har stor inverkan på dagens ambulanssjukvård.

– Vi kommer att behöva utveckla bedömningskunskapen alltmer för att kunna hjälpa patienterna till rätt vårdinstans och dessutom krävs det ett mycket närmare samarbete med hela vårdkedjan, inte minst primärvården, säger Birgitta.

En annan stor förändring är den nya tekniken, till exempel användningen av videokonsultation mellan ambulanspersonalen och läkare på sjukhus. Inom strokevården har ett nära samarbete mellan ambulans och strokeläkare prövats. Redan i ambulansen är det möjligt att skicka bilder till läkaren på sjukhuset som gör en bedömning och patienter med misstänkt stroke kan transporteras direkt till en strokeavdelning.

Det pågår också flera forskningsprojekt inom PreHospen för att utveckla beslutsstöd för ambulanssjukvården med hjälp av artificiell intelligens (AI). För exempelvis traumapatienter är förhoppningen att de nya beslutsstöden ska kunna förbättra precisionen i beslutskedjan så att patienten får komma till ett sjukhus med rätt resurser.

Vår forskning har bidragit med mycket kunskap vad gäller bedömning och vårdande. I dag är det självklart att en ambulanssjuksköterska har kunskap om att bedöma patientens vårdbehov och därmed vårdnivå.

Ett kompetenscentrum med många olika discipliner i samverkan med vården

Parallellt med ambulanssjuksköterskeutbildningen växte den prehospitala forskningen fram. PreHospen utvecklades från början utifrån flera olika vetenskapsfält och det tvärvetenskapliga perspektivet utmärker PreHospen än i dag.

– PreHospens medlemmar har en bakgrund som ambulanssjuksköterskor, läkare, informationsvetare och ingenjörer. Våra forskare är disputerade inom en rad olika ämnen som vårdvetenskap, omvårdnad, informationsvetenskap, vårdpedagogik, medicin, kvalitetsförbättringar och medicinteknik, berättar Birgitta.

Sveriges första professor i prehospital akutsjukvård, Johan Herlitz, tillsattes 2005 vid Högskolan i Borås. Därefter har ytterligare fem professorer inom prehospital akutsjukvård tillkommit vid högskolan, däribland Birgitta själv som blev professor 2018.

I början handlade den prehospitala forskningen mycket om kardiologi och hjärt- och lungräddning. PreHospens forskning om hjärtstopp utanför sjukhus är unik och har bidragit till att fler överlever hjärtstopp. Forskningen inom PreHospen har utvecklats till att ha stort fokus på framförallt patientsäkerhet och bedömning, men nya forskningsfrågor växer fram.

– Vår forskning har bidragit med mycket kunskap vad gäller bedömning och vårdande. I dag är det självklart att en ambulanssjuksköterska har kunskap om att bedöma patientens vårdbehov och därmed vårdnivå. Men det finns fler områden som är relativt outforskade, till exempel patient- och anhörigperspektivet, den stora gruppen äldre och patienter med psykisk ohälsa. Inom det området har vi precis påbörjat ett doktorandprojekt som handlar om bedömning och omhändertagande av patienter med psykisk ohälsa, säger Birgitta.

Klinisk forskning och konferenser

Något som utmärker PreHospen är klinisk forskning med stark förankring i vårdverksamheterna och ett fokus på att sprida forskningsresultat och ny kunskap. Redan från starten anordnades regelbundna konferenser, där forskare och kliniska professioner från hela Sverige deltog. Så blir det även i år, 29 november, då PreHospen arrangerar ett symposium som går i tidens tecken på temat kris- och katastrofberedskap.

För Birgitta Wireklint Sundström som nyligen gått i pension väntar en ny period i livet. Men hon kommer att ha en fot kvar i PreHospen och forskning kommer hon att fortsätta med så länge det känns stimulerande.

– För mig har forskningen alltid varit en del av livet och inget åtta till fem-jobb. Det var nog den inställningen som krävdes av oss som byggde upp PreHospen. Det fanns inte så mycket att klättra på, men vi hade en stark gemenskap och prestigelöshet mellan våra olika discipliner. Sedan hade vi ju flyt när man 2005 krävde sjuksköterskor för att administrerar läkemedel, avslutar hon.