Räkning till nytta eller skada – Björn Hammarfelt sätter forskares ambivalens kring citeringar i fokus

Alf Prøysens ”Killingen som kunde räkna till tio” blir inkörsporten för Björn Hammarfelts presentation av sig själv och sin forskning som rör sig i gränslandet mellan biblioteks- och informationsvetenskapen och vetenskapssociologin. 

– Jag utgår från barnboken för att illustrera den ambivalens som omgärdar utvärdering och mätning både i vetenskapssamhället i stort och för individen – ett återkommande tema i min forskning.  

• Föreläsning: "Vetenskapens mått: Om kvantifiering och dess konsekvenser". 8 maj kl. 10:45 Läs mer om föreläsningen

Björn Hammarfelt pekar på att mätning historiskt sett betraktats som direkt farligt, exempelvis så sades det i 1800-talets Tjeckien att barn under sex år fastnade i växten ifall deras längd registrerades. Men mätandet var inte bara av ondo. I medeltidens Polen fanns en åkomma, kallad ‘miara’ (polska för mått), som ansågs kunna botas endast genom att sjuklingen mättes. 

Tidigt fanns det alltså insikter om att mätandet påverkade det som mättes, om dessa effekter var positiva eller negativa rådde det delade meningar om. Denna dubbelhet – och då särskilt kopplat till hur vetenskapen utvärderas – har präglat en stor del av hans akademiska gärning. Han har velat ta reda på hur ett allt starkare fokus på mätbarhet – antal publikationer eller citeringar – påverkar forskningens inriktning, akademiska karriärer och den vetenskapliga publiceringens ekologi.

Många forskare ambivalenta

Något entydigt svar har Björn Hammarfelt och hans forskarkollegor inte kunnat enas om, men tillsammans har de åstadkommit en större kritisk medvetenhet och deras insikter har kommit på pränt i otaliga internationella deklarationer där ensidig utvärdering kritiserats. Och vissa tendenser kan skönjas. 

– I intervjuer har det till exempel märkts att ett allmänt fokus på mätbarhet leder till ökad stress hos forskare att publicera snabbt, säger han och återkommer ännu en gång till de motstridiga känslorna: 

– Många forskare är sannolikt kritiska till mätning med citeringar, men de blir ändå ganska glada när de blir citerade, för då är det någon som läst deras texter och uppmärksammat dem. Alternativet, att inte utvärderas alls, är inte heller bra för det kan ses som ett tecken på att deras arbete inte värdesätts av samhället. 

Forskning med bredd och samarbete över lands- och disciplingränser

En blandning av intellektuella intressen, slump och betydande bidrag från kollegor har format Björn Hammarfelts akademiska bana.  

– Nyfikenheten kring hur värderingar görs, och normer fastläggs har alltid väckt mitt intresse, och just numeriska omdömen och rankningar är spännande då de drar utvärderingslogiken till sin spets. Det fanns en livaktig interdisciplinär diskussion kring hur vetenskaplig kvalitet analyseras och bedöms som gjorde området särskilt lockande. Här fanns en omdiskuterad och viktig fråga, som få hade studerat på allvar. 

Hans forskning har alltid kretsat kring vetenskaplig kommunikation, men långt från alltid begränsat sig till ämnet utvärdering. Tvärtom har det funnits en stor bredd och genom åren har han samförfattat med ett 40-tal olika forskare från ett otal discipliner och länder och ämnena har spänt från sovjetisk informationshantering, patent och ‘spelifiering’ till temporalitet och publiceringspraktiker bland ekonomer och oftalmologer. 

– Över lag har jag tyckt att det är kul att hoppa på saker som ligger lite utanför mitt eget område och ofta i samarbete med andra forskare, säger Björn Hammarfelt. 

Drivs av att göra samhällsnytta och att hjälpa andra nå sina mål

Hans största drivkrafter som forskare är ett intresse av att utforska frågor som är viktiga att belysa och som kan komma både studenter och samhället till gagn. Men han drivs även av dynamiken mellan människorna i det rikliga kollegiala samarbetet. Och när han nu tar steget mot ett nytt uppdrag känns det viktigare att framhäva kollegor och hjälpa andra att nå sina mål snarare än att lägga tyngden på egna karriärmål. 

– Om jag i min forskargärning varit främst en lagspelare – och då knappast den briljanta strikern, utan mer den mångsidige mittfältaren – så innebär professorsrollen att fokus i ännu större grad hamnar på att stödja andra, säger Björn Hammarfelt.  

Det handlar om att bygga miljöer där yngre forskare kan få utrymme att växa, att handleda doktorander och studenter och att mer brett stärka akademins inflytande i samhället.  

– Det är en roll som jag gärna axlar, men givetvis vill jag också nyfiket närma mig nya områden och inleda givande samarbeten kring de utmaningar som samtiden ställer oss inför, säger Björn Hammarfelt.