Kommunicera och bevara forskningsdata
Ett forskningsprojekt kanske inte kan sägas avslutas, men insamling, analys och liknande ger upphov till material som kan dela enligt devisen "så öppet som möjligt, så stängt som nödvändigt".
Färdigställ och bevara forskningsdata
När forskningsprojektet är i sitt slutskede behöver forskningsdata förberedas för långtidsbevarande. Att långtidsbevara data innebär att spara datafilerna i ett format som är förberett för att vara läsbart i framtiden utan att det kräver någon särskild datorutrustning eller programvara. Om forskningsmaterialet inkluderar material från en annan dataproducent eller -källa är det viktigt att i ett avtal mellan parterna reglera om materialet får göras tillgängligt i sin helhet.
Innan forskningsmaterial tillgängliggörs är det viktigt att än en gång kontrollera om det finns juridiska begränsningar för det specifika materialet. Forskningsmaterial kan t.ex. innehålla känsliga personuppgifter som kan bli föremål för sekretess i syfte att skydda människors integritet.
Vill du ha stöd och service från DAU kontaktar du hb-dau@hb.se.
Kommunicera forskningsdata
Kommunicera forskningsdata
Tillgängliggörande och långtidsbevarande av data kan betraktas som forskningsprojektets sista steg. Forskningsmaterial som tillgängliggörs kan bli synligt, sökbart, återanvänt och citerat. Återanvändning av forskningsdata kan bli aktuellt långt efter ett projekts slut, t.ex. för att andra ska kunna kontrollera publicerade resultat eller om det uppstår anklagelse om vetenskaplig oredlighet. Dessutom kan tidigare insamlade data komma att användas för ny forskning, s.k. sekundäranalys, då forskningsdata är en värdefull resurs som vanligtvis kräver mycket tid och pengar att producera.
Metadata kan tillgängliggöras via t.ex. SND, publiceras som supplement till en tidskriftsartikel eller i en data journal.
Om dataset tillgängliggörs i ett datarepositorium på lärosätet eller via ett externt repositorium blir det långtidslagrat, beskrivet på ett sätt som möjliggör internationell sökbarhet, och försett med ett beständigt och unikt (till exempel DOI, Digital Object Identifier) som möjliggör citering av data. När data publiceras och tillgängliggörs på ett standardiserat sätt blir det möjligt för andra att referera till materialet på ett korrekt sätt.