Resan mot att bli professor började med en kvällskurs i sociologi

Vi träffas för en intervju på distans där hon berättar om sin väg mot att bli professor och sin forskning. Det blir ett samtal om något mycket väsentligt i tillvaron – att finna existentiell mening i yrkeslivet och hur ett jämställt och jämlikt arbetsliv kan uppnås.

– Jag har varit inne på olika empiriska områden, men sammantaget har min forskning handlat om makt och social hållbarhet i arbetslivet och hur man kombinerar familjeliv och yrkeskarriär, inleder hon.

Men hur kommer det sig att hon alls blev forskare inom sociologi? Hon skulle egentligen bli något inom kultursfären och gick konstnärliga utbildningar inom bild och form, men också inom animerad film och manusskrivande. Men det fanns tid till annat också. Hon började på en kvällskurs i sociologi, och blev fast.

– Här fanns ett ämne som lyfte frågor om social klass, genus och etnicitet och som erbjöd verktyg för att analysera frågor om makt. Jag befann mig ju i en värld som ofta framhålls som att det är så fritt och där allt är möjligt, men där man hade svårt att se hur sociala strukturer och maktförhållanden verkade i den egna vardagen. Paradoxalt nog kan just ”friheten” ge spelutrymme åt dolda maktstrukturer. Jag blev nyfiken helt enkelt, på att belysa den konstnärliga världen med hjälp av det sociologiska perspektivet, berättar hon.

Målet var först bara att skriva några uppsatser kring detta, men hon mötte ett stort intresse och uppmuntrades att söka vidare till forskarutbildningen 2001. Hon disputerade 2006 med en avhandling om utbildnings- och yrkesvägar in på konstnärliga fält och betydelsen av makt som klass och kön.

– Ju mer jag var i forskarvärlden, desto mer spännande upplevde jag att det var att få forska och undervisa. Planen var att gå tillbaka till den konstnärliga banan, men jag upptäckte att det även inom skrivandet och den pedagogiska verksamheten fanns stort utrymme för språk och gestaltning, vilket passade mig fint.

Forskning kring synen på yrkesstatus

Efter disputationen kretsade hennes forskning kring lågstatusyrken, och då främst om yrkeslivets betydelse för människors välmående och erkännande i arbetsvardagen, något som utövare i ”lågstatusyrken” ofta saknar, och frågan är hur de hanterade detta.

– Yrkesstatus är väldigt intressant, för när man ber folk rangordna vilken status olika yrken så ser de listorna i stort sett ut likadana i dag som på 50-talet. De yrken som hamnar längst ner i rangordningarna är väldigt obeforskade, vilket vi vill råda bot på i en studie som vi påbörjade 2006. Frågan då var vad det innebär för de yrkesgrupperna i deras vardag när de i yrkesvardagen inte får ett erkännande i sitt yrkesutövande och hur de märkte av detta, berättar Marita Flisbäck.

Hon tar sophämtare som exempel. Det var väldigt påtagligt att de märkte det, dels i yrkesvardagen, där folk höll för näsan när de gick förbi, eller föräldrar som sa till sina barn när barnen sa att ”jag vill bli sophämtare när jag blir stor”, att ”nej, det vill du visst inte”.

– Det märks också i privata sammanhang, exempelvis om du är på fest och får frågan ”vad jobbar du med?” och reaktionen på svaret helt kort är ”jaha!”, varefter samtalet dör. Det är sådana konkreta erfarenheter som behöver studeras, alltså hur man märker av erkännande, och förstå den betydelse som dessa erfarenheter har för välmående i yrkeslivet och hur det vidare påverkar hela personens identitet och mående, menar hon.

I sin forskning kom Marita Flisbäck in på hur man försöker bygga upp ett egenvärde, om det inte finns i yrkesvardagen, till exempel vilka kollektiva och individuella motståndsstrategier som utvecklas som att hävda att ens yrke – oavsett status – är samhällsnödvändigt och utan de egna insatserna skulle allt stanna upp. Därmed blev forskningsfrågan om arbetets existentiella mening mer och mer central.

Varför är forskningen kring existentiell mening viktig?

– Den är viktigt därför att den existentiella meningen vad gäller människors incitament till att fortsätta arbeta nästan inte alls har betonats, inte bara att den är underbetonad, utan den är frånvarande i den här debatten. Min och mina forskarkollegors empiriska studier kring detta hävdar att den är avgörande, säger hon.

– Arbetets existentiella mening handlar inte så mycket om lön, om den instrumentella betydelsen av yrket. Det handlar om att det har ett värde i vad man ska lämna efter sig, att man vill sätta avtryck i ett större sammanhang, förklarar hon.

Politiker och välfärdsforskare säger att vi måste jobba högre upp i åldrarna för att klara välfärden. Man pratar om hälsa, klass och ekonomiska incitament. I vår forskning vill vi lyfta upp fler frågor och få in fler aspekter politiskt.

När hon tittar på vad i hennes forskning som fått mest betydelse landar hon i ett projekt om pensioneringsprocessen.

– Av det som vi har skrivit har detta fått allra störst betydelse i samhällsdebatten. Politiker och välfärdsforskare säger att vi måste jobba högre upp i åldrarna för att vi ska kunna klara välfärden. I dessa diskussioner pratar man om hälsa, klass och ekonomiska incitament. I vår forskning vill vi lyfta upp fler frågor och få in fler aspekter politiskt, berättar hon och förklarar:

–  I åldern kring pensioneringen, före och efter, upplever man att tiden är utmätt och därmed dyrbar och viktig. Pengar är visserligen viktigt men, här finns den sociala ojämlikheten som en viktig fråga, framför allt är det viktigt att jobbet ska ha en existentiell mening, att man kan sätta ett avtryck och upplever att arbetsinsatsen är betydelsefull i ett större sammanhang. Får vi inte in den aspekten missar vi något viktigt, konstaterar hon.

Marita Flisbäck menar att om man verkligen vill utveckla strategier för att få folk att jobba längre så handlar det om att i allt fler yrken kunna erbjuda arbetsuppgifter som människor finner meningsfulla, till exempel kompetensöverföring, någon form av mentorskap och ger som exempel en studie bland läkare som fortsatte att jobba efter pensioneringen. Det visade sig att de hade specifika kunskaper som de ville lämna över. Det handlade inte om en teknisk kompetens, som hur man bäst opererar, de yngre är jätteduktiga på det, utan det de ville lämna över var en form av existentiell yrkeslivskunskap, som de äldre bar med sig både som en följd av rika livserfarenheter och lång yrkeserfarenhet.

– Det finns alltid en osäkerhet i yrket och kunskap är föränderlig. Kan man ta vara på den unika kompetens som de äldre kan ha att hantera liknande osäkerhet? Det skulle vara en guldgruva!

Vad har du och dina forskarkollegor för projekt på gång just nu?

– Vi har bland annat nyligen startat ett projekt som finansieras av Forte om föräldraförsäkringens betydelse för att skapa en jämställd och jämlik vardag i fråga om klass. Man kan säga att jämställdhetsförsäkringen är svensk jämställdhetspolitiks viktigaste verktyg genom att man kan påverka familjelivet i en jämställd riktning. Det finns tidigare studier om hur personer som arbetar i medelklassyrken använder försäkringen, men vi vet väldigt lite hur personer i arbetarklassyrken uppfattar svensk jämställdhetspolitik och vad man anser vara ett rättvist och jämställt familjeliv. Här finns det en stor lucka, säger hon.

Vad har du för mål som professor?

– I rollen ingår att få igång att öka andelen externa forskningsmedel och därmed skriva forskningsansökningar, men också att jobba med samverkan. Jag har haft den fantastiska möjligheten att vara föreståndare för Centrum för välfärdsstudier, CVS, där vi arbetar med projekt som högskoleövergripande, tvärvetenskapliga, där forskningen sker i samverkan och därmed mer publik än övrig forskningsverksamhet. Som professor tycker jag det är viktigt både verka och påverka i den lokala kontext som man lever i. Och här tycker jag att högskolan är väldigt bra vad gäller samverkan. Det är något jag skulle vilja utveckla ännu mer. Inte minst vad gäller sociala hållbarhetsfrågor om jämlikhet och jämställdhet.